Anders och Jonas fiskar i Finlands minsta stad

Anders och Jonas Granfors står i fiskehamnen i Kaskö och blickar ut över havet. Den ena längtar dit, den andra mår illa där.

Båda försörjer sig på havet, men med olika arbetsuppgifter. Bröderna äger strömmingstrålaren Sonnskär, som precis har lämnat hamn.

En flock med måsar skränar och dyker mot marken för att fånga upp småfisk som tappats på hamnområdet.

Storebror Anders, 36, är kapten på trålaren medan lillebror Jonas, 33, sköter den landbaserade verksamheten. Han lider av sjösjuka och understryker sina ord med igenkännbara gester.

Anders är förståelsefull. Havet är inte för alla. Han visar en video i sin telefon, där trålaren gungar på vita, skummande vågkammar i hård sidvind. Då ramlar du ur sängen om du försöker lägga dig ner och att vara ute på däck är uteslutet.

Trålaren är ute dag och natt mellan kusten och det öppna havet, där strömmingen vandrar i stim. Skepparna vet av erfarenhet var stimmen rör sig. Under dagen simmar strömmingen på djupt vatten och på natten stiger den upp nära ytan. De silverglänsande fiskarna fångas i stora trålnät och förvaras i tankar på fartyget. Sonnskärs tankar rymmer 150 ton strömming åt gången, men det är långt ifrån varje gång man kommer upp i sådana siffror.

”En fiskare är aldrig nöjd. Det finns alltid plats för några kilo till”, säger Anders och skrattar högt.

Mat till sjöss från stadens enda matbutik

Kaskö som ligger i Österbotten är en ö där fiske och fiskförädling i olika former alltid har varit en tradition. Fiskehamnen med sina djupa farleder var känd redan på medeltiden, och i dag kommer uppskattningsvis ungefär hälften av matströmmingen som konsumeras i Finland från Kaskö. Anders och hans besättning tar upp en stor del av den.

I utkanten av trähusidyllen byggd enligt en rutplan ligger Finlands minsta stads enda matbutik, Sale. Butikschefen Josefine Toivola har känt Anders och Jonas sedan de var små. Faktum är att Josefines pappa också arbetade som fiskare tillsammans med bröderna Granfors pappa och farbror.

”Här har alla något med havet och varandra att göra på ett eller annat sätt”, berättar Josefine.

Josefine och Anders träffas ofta i butiken, eftersom Anders en gång i veckan köper ett stort lass med matvaror till Sonnskär. Trålarbesättningen på fyra personer äter helt vanlig husmanskost, som till exempel köttbullar eller rökt lax. På fredagarna är det tortillas som gäller, och vid hård vind ändras menyn helt och hållet. Det är då kocken gör stormpizzor.

”Det är inte helt enkelt att koka soppa när det blåser 20 meter per sekund”, förklarar Anders.

Att laga mat till havs är något som Josefine också är bekant med, eftersom hon tillbringar mycket av sin fritid till havs på sommaren, precis som många av de 1 200 personer som bor i Kaskö. För Josefine är en av hörnstenarna i matlagningen till havs wokrätter som är snabblagade.

På sommaren är Kaskö gästhamn full av småbåtar och segelbåtar. På Sale märks båtfolkets ankomst särskilt tydligt i försäljningen av en specifik produkt: vatten på flaska – en nödvändig basvara för alla som är ute till havs.

På kontoret ute till havs är ett arbetsskift två veckor långt

För tillfället är Anders skeppare på torra land. Familjen har nyligen fått sitt tredje barn och det finns gott om arbete även utanför fartyget.

På trålaren följer man nämligen inte kontorstid, utan ett arbetsskift varar i två veckor. Kaptenen går upp klockan sex på morgonen och går och lägger sig klockan tio på kvällen. Däremellan sitter han i styrhytten och för båten. Femton timmar. Psyket måste klara av situationer där du arbetar långa tider under svåra förhållanden. En gång, när en kallvattenpump gick sönder, vajrar gick av, vinden slet i trålaren, motorn inte startade och besättningsmännen var tvungna att vänta på en bogserbåt som skulle undsätta dem, tog det 32 timmar innan de kunde vila.

”Då kändes det inte bra”, säger Anders. Rädsla har han aldrig känt. Ute till havs är det tufft när frun ringer och berättar att barnen har hög feber. När du befinner dig tio timmar bort kan du inte snabbt åka hem och hjälpa till – och ingen fisk, ingen lön.

Egen fabrik och tro på framtiden

Anders farfar fiskade med nät. Fadern och farbrorn köpte de första trålarna. Anders har bestämt sig för att fortsätta sin familjs fiskartraditioner, men det förutsätter att nya användningsändamål hittas för strömming.

Strömming är den viktigaste kommersiella fiskarten i Finland, men konsumtionen av strömming minskar varje år. För bara 40 år sedan åt finländarna två kilo strömming per person och år. Idag är mängden 200–300 gram.

”Unga människor tänker på strömming som skräpfisk”, säger Jonas. Anders nickar medhållande och fortsätter: ”Hesburger smakar bättre enligt dem.”

Anders hoppas att även hans söner ska kunna jobba som fiskare i framtiden. För ett par år sedan startade han Finlands första fiskmjölsfabrik för livsmedelsbruk i Kaskö hamn, och strömming är fabrikens huvudråvara.

Förutom fiskmjöl produceras även fiskolja för bland annat kosttillskott och kosmetikaindustrin.

På eftermiddagen hämtar Anders sin äldsta son från skolan. Barnen på skolgården känner igen fiskaren på långt håll. ”Nu kommer den där fiskaren igen och han luktar illa”, är barnens kommentar om pappan.

På kvällen samlas fiskarfamiljen Granfors kring matbordet. 10-årige Valter gillar stekt fisk med potatismos, medan 2-åringen Falke fortfarande håller på att vänja sig vid nya smaker.

”Han gillar knackkorv bättre”, säger Anders och skrattar igen.