Tuomas Kyrös liv förändrades vid 35 års ålder: "Jag tog chansen"

Författaren Tuomas Kyrö, 51, var ingen mönsterelev i tonåren. Han gillade inte skolan och hade ofta kvarsittning på eftermiddagarna. Vid 25 års ålder fann han dock sin väg i författarskapet, och resten är finsk litteraturhistoria. Boken Mielensäpahoittaja har sålt i hundratusentals exemplar och blivit film. Hans senaste roman Mielensäpahoittaja ja sotimisen taito kommer ut i höst, till en början säljs den med ensamrätt på Prisma.

I den här artikeln berättar Kyrö om hur han vet att han är vuxen och vem som förändrade hans liv.

Hur litar man på sig själv när tonåren är stökiga?

”Jag har aldrig haft en dröm eller en plan för vad eller vilken sorts människa jag vill bli – förutom när jag ville bli yrkesbrottsling. Jag var 10 år när jag såg filmen Gudfadern och tyckte att det var en fantastisk värld. Men eftersom jag inte är född sicilianare och inte bor i New York var den vägen omedelbart stängd.

Jag har alltid skytt auktoriteter och jag var intresserad av allt annat än skolan. Att sitta i klassrummet var inget för mig, och det gäller även många andra i den åldern. När jag gick till biblioteket efter skolan lärde jag mig nog.

Ur samhällets perspektiv var jag dock en bråkstake. Samhället sade att man inte får bete sig så. I dag anser jag att om en 15-åring är stökig och har svårt att koncentrera sig, så är det en del av att växa upp. På den tiden hanterades sådant beteende med bestraffning: det blev kvarsittning.

I dag måste unga alldeles för tidigt bestämma sig för vad de vill göra i framtiden. Jag visste inte förrän jag var 25 år vad jag ville eller tänkte göra med mitt liv. Jag var i en situation där jag hade varken jobb eller studieplats. När inget annat erbjöds började jag skriva och fokuserade på det.

Det fina med att vara författare är att jag kan använda mig av alla de år av min ungdom som då verkade bortkastade. De är användbart material i arbetet som författare. Om jag planerar någonting blir det oftast någonting helt annat. Om du planerar alltför noggrant begränsar du vägen som leder till olika möjligheter. Tillfälligheter har en mycket mer avgörande inverkan på livet.

Före boken Mielensäpahoittaja hade jag försörjt mig som författare i 10 år. Jag var 35 år gammal när Mielensäpahoittaja slog igenom stort. Jag tog vara på en möjlighet som uppkom plötsligt. Nu har den vuxit till en bokserie, filmer och teaterdramatiseringar. En miljon läsare, en miljon tittare.

När du bara kör på med ögonen slutna händer det bra saker. Men det är bra att då och då öppna ögonen tillräckligt mycket för att kunna ta vara på möjligheter när de kommer.”

Om jag bara hade vetat detta som ung

”Ju äldre du blir, desto mindre inser du att du vet. Det skulle vara helt omöjligt att ge råd till den unge Tuomas. Han skulle inte lyssna på den här gråhårige gubben. Han måste själv leva det livet för att bli den han ska bli.

Att få barn är det bästa som kan hända en människa. När mina barn föddes försvann all ångest över mitt eget liv. Efter det var det bara fokus på barnen och riktningen och meningen med livet var i dem, i framtiden. Mitt eget förflutna spelar ingen roll. Jag kan inte kräva att fler ska skaffa barn, men jag kan säga att få ångrar att de har skaffat barn.

Många tror att lycka handlar om att vara fri att leva för sig själv och att barn är ett hinder för lycka. I mitt liv är det barnen som har gjort saker möjliga. Barn uppfostrar sina föräldrar, barn växer upp och blir klokare än sina föräldrar. Det är så det är tänkt att gå till i evolutionen.”

Hur vet man att man är vuxen?

”Jag förstod redan som väldigt liten skillnaden mellan barn och vuxna. Skillnaden är ansvar. Barn ska tillåtas växa upp och mogna, testa sina gränser och projicera dem mot trygga vuxna. I bästa fall har barn sådana vuxna runtomkring sig.

Min lärare i 10:e klass spelade en avgörande roll för att mitt liv förändrades. Han förstod hur enkelt en kille i den åldern fungerar. Läraren visste hur han skulle hantera mig och livliga elever som jag. Han såg mig som en individ, gav mig ansvar och sade: du är inte dum, så bete dig inte som en idiot.

Det var nytt för mig: jag hade trott att jag var dum på grund av mina erfarenheter från skolan. Men läraren byggde upp en tillit mellan oss, och därför ville jag inte svika honom, utan visa honom att jag kan.

Att inse sin ofullkomlighet och att ha modet att erkänna sin egen dumhet är vuxet. När du är ung tror du att du vet så mycket, men sedan lever du, läser och upplever, och när du är femtio inser du att du fortfarande inte är klar.

Nuförtiden verkar människor inte vilja växa upp: barndomen följs av 20 år av sökande efter en egen identitet. Man hör folk tjata om att de är evigt unga, att de aldrig kommer att växa upp. Det är struntprat. Det är balansen mellan frihet och ansvar som är det viktiga.

Vid sidan av evig ungdom har idén om ett evigt liv uppstått. Det finns livsstilsguider och smartklockor som mäter nästan allt. Ibland går jag på blodprov och läkaren säger att jag borde äta mindre chark. Sedan går det två veckor och så jag äter lika mycket chark igen som tidigare.

Vi borde tala mycket mer om huruvida det faktiskt är bättre att leva ett tråkigt liv i 120 år än ett underbart, överraskande, givande och galet liv som slutar vid 73 års ålder.

Vi har en föreställning om att livet är bra om det är så långt som möjligt. Men hur många bra år kan människan få mellan 97 och 107 eller 86 och 97 års ålder? Jag bara undrar.”