Ålänningarna gillar sina midsommarstänger som är långa som flaggstänger och pyntas med färggranna kronor och band av löv. Dessutom pryds de med olika symboler som segelbåtar, en sol, en vimpel och en fäktargubbe.
Nästan varje större by har en egen stång som reses på midsommarafton. Den får sedan stå uppe hela året och tas ner några veckor före, för att kläs i en ny och fräsch skrud.
Många timmar
Damerna i Västra Sunds marthaförening har ett ärofyllt uppdrag. De binder kronorna till den stång som reses vid friluftsmuseet Jan Karlsgården som ligger i Ålands kulturella hjärta, endast ett stenkast från det medeltida Kastelholms slott. Den har rests på platsen sen 1948 och betraktas som Ålands officiella midsommarstång.
Just den här stången har tre tvärslåar – på Åland kallas de rår som på segelfartygen – och i ändan på varje rå hänger stora kronor. Varje stor krona pryds dessutom av sex små – en i varje hörn, en underst och dessutom en i mitten. Den sistnämnda kan tyckas lite onödig. Vem ser den på långt håll? Men så har det varit och så skall det vara.
Stommen till kronorna är numera av järn. Förr var de av vass som var betydligt mer ömtåligt. Damerna i Sund klär in kronorna med papper i två färger – gult och rött. Papperet, som är av samma kvalitet som engångslakan, viks dubbelt och klipps upp på ett speciellt sätt. Sedan gäller det att vira papperet tätt kring stommen så att det bildas ett tjockt och fluffigt lager.
"Tålamod och flinka fingrar är bra att ha. Det tar sin tid, vårt rekord hittills är sju kvällar på 10–12 kvinnor", säger Ann-Christin Karlsson som är föreningens ordförande.
Det betyder grovt räknat 250 timmar enbart för att få till de färggranna kronorna! Damerna jobbar på. Tre klipper till banden, de övriga klär in stommarna. Det prasslar mjukt i rummet, kvällssolen skiner in genom de spröjsade fönstren på lillstugan på Jan Karlsgården och snart doftar det lovande av kaffe. Hur bråttom man än har hinner man alltid med en kopp.
"Det hör till att resa en vacker midsommarstång. Det är viktigt att traditionen hålls vid liv och hittills har vi inte haft några problem att få tillräckligt många att ställa upp", säger damerna.