Helvi Kiiski, 86, i Parikkala, tittar med värme på sin dotter Liisa Hynynen, som dukar kaffebordet.
"Tidigare kom mina döttrar hit till ett färdigdukat bord. Nu måste de göra allting själva", säger Kiiski sorgset.
För två år sedan föll hon med sin cykel och skadade sig allvarligt. Hon bröt handen, förlorade synen på ena ögat, och fick hjärnblödning. Till dess hade Kiiski varit i lysande form. Sedan makens död hade hon ensam skött om hemmet och gården.
Efter sjukhusvistelsen flyttades hon till ett servicehus för äldre. Småningom återhämtade hon sig så mycket att hon fick komma hem för kortare perioder och slutligen fick hon flytta hem helt. Men ingenting var längre som förr.
"Stroken lämnade sina spår. Minnet fungerar inte lika bra, och mamma har varit tvungen att lära sig saker på nytt. Svindeln har blivit värre. Dessutom har mamma blivit rädd och skygg. Om hon var tvungen att vara ensam på natten, drabbas hon av panik", säger Hynynen.
En lösning måste hittas. För Hynynen och hennes syster var beslutet enkelt: de skulle ta hand om sin mor turvis.
"Jag hade nyligen blivit pensionär, min syster var det redan. En annan faktor som underlättade saken var att jag är änka", berättar Hynynen.
Så Liisa Hynynen, som bor i Kervo, och hennes syster, som bor i Vanda, reser varannan vecka den 340 kilometer långa vägen till modern i Södra Karelen. Bytet av tur sker på tågstationen i Parikkala, dit den som varit hos modern kommer farande med bil.
Två livsmiljöer
Liisa Hynynen upplever inte att det är en uppoffring att sköta modern. Hon tycker att det är så det borde vara.
"Dessutom håller vi mamma i så god form att hon inte ens skulle få en plats på ett vårdhem. Men vi tycker att hon ändå inte är i tillräckligt god form för att bo ensam. Det skulle inte kännas bra."
"Vårt fall är ett bra exempel på läget i äldreomsorgen. Samhället förväntar sig att skröpliga åldringar ska klara sig ensamma hemma", säger Hynynen.
Eftersom modern ansågs vara i god kondition, var det ännu i våras osäkert om stödet för närståendevård skulle fortsätta. Som tur var för alla parter beviljades stödet även i fortsättningen.
"Pengarna är inte viktiga i sig, men att närståendevårdarnas arbete får erkännande är viktigt", säger Hynynen.
Tvåveckors rytmen har blivit en vana. Men arrangemanget kräver en noggrann planering av de egna sysslorna. När Hynynen är hemma i Kervo, är hon tillsammans med sina barnbarn, njuter av hemmets ro, sina vänner och fritidssysselsättningar.
I Parikkala har hon en annan livsmiljö, som piggas upp av en kurs i estniska på medborgarinstitutet och gymnastik.
"För att orka med det här, är det viktigt att min syster och jag kan turas om. Hur tungt måste det inte vara för närståendevårdare som hela tiden är ensamma med den de tar hand om."
Det är inte en uppoffring att sköta mamma. Det är så det borde vara.